Stort tack för att jag får bli Månadens berättare. Det gör mig både glad och stolt.
Jag har hållit på med teater sedan jag var mycket ung. Jag spelade skolteater i gymnasiet och fick redan som nittonåring anställning hos en fri teatergrupp. Jag vet inte riktigt hur mitt berättande började, men jag tror att även när det gäller teatern så har mitt största intresse alltid har legat på själva historien, grundberättelsen som skulle förmedlas till publiken. Det mest fascinerande för mig var redan från början att försöka få berättelsen så levande och så berörande så att publiken skulle bära den med sig när de gick ut från teaterbyggnaden.
Jag förstod väl redan då att detta inte var helt enkelt. Det visade sig tvärtom vara ganska svårt, men det var samtidigt så mycket glädje i den kreativa processen med att skapa en föreställning så jag bestämde mig för att jag skulle bli skådespelare, och det blev jag.
Längtan efter berättandet fanns nog hela tiden kvar i mig. Ett par gånger gjorde jag berättarföreställningar tillsammans med kollegor och varje gång blev jag lika uppfylld av det underbara och skrämmande att stå ensam framför en publik och levandegöra berättelserna. Detta att inte ha någonting att gömma sig bakom, inga duktiga motspelare, ingen häftig scenografi, inga tekniska effekter, ingen vacker musik, utan bara jag, ensam … det var en utmaning som hette duga.
Jag har ett starkt minne från en tid för länge sedan när jag jobbade på en teater. Vi skulle ut i grundskolor med en berättarföreställning och instruktören insisterade på att jag skulle berätta en historia som jag inte tyckte om. Jag tyckte att den var töntig och ointressant och förstod inte varför jag måste berätta just den, när det nu finns så många fantastiska och spännande historier här i världen. Jag var alltså sur och bekymrad när jag började arbetet med den tråkiga berättelsen och jag glömmer aldrig den starka känsla som fyllde hela mig när historien plötsligt blev levande för mig. Jag hade bearbetat den och gjort den till min egen och jag berättar den faktiskt fortfarande ibland, trettio år senare.
Denna erfarenhet lärde mig vikten av att hitta grundkänslan och autenticiteten i varje berättelse och jag blev påmind om att om jag inte själv klarar av att tillåta berättelsen att beröra mina egna känslor så kommer åhörarnas känslor inte heller att beröras.
Därför har det blivit mitt evigt pågående projekt att utveckla mitt sätt att berätta och förmedla historierna, samt att fördjupa min kontakt med publiken.
De många kurser i berättande som jag de senaste åren har hållit har även för mig själv varit mycket lärorika. Jag jobbar inte utifrån några bestämda regler utan jag jobbar enskilt med varje deltagare för att hitta just den personens styrkor i gestaltningen av varje berättelse.
Enligt min mening ska man alltid vara mycket väl förberedd som berättare. Vare sig du improviserar berättelsen utifrån en idé eller om du lär dig den utantill så behöver du vara så närvarande som möjligt och ha alla de inre bilder som du ska förmedla till publiken klara och tydliga inne i ditt eget huvud.
Jag har alltid fascinerats av mötet med en god historia framförd av en god berättare.
Jag uppskattar skratten, eftertanken och koncentrationen i det gemensamma lyssnandet.
Goda historier är, som livet självt, fulla av paradoxer. Med det menar jag att de beskriver allas våra liv som rikt sammansatta av glädje och sorg, av humor och bitterhet, av styrka och maktlöshet. Goda historier lär oss människor hur mycket vi har gemensamt och visar oss samtidigt att inget är nytt under solen, eftersom den mest absurda historia alltid överträffas av livet självt.
Maria Arnadottir
Malmö, Sverige
Utbildad vid Svenska Teaterhögskolan / Statens Scenskola
Berättare sedan mycket länge